Danska vägen rinner sakta ner mot Redbergsplatsen som en bred men dåsig vårbäck fast nu är det höst och årets första minusgrader är här. Människor skyndar yrvaket förbi med hårt knutna halsdukar och dagens lunch i blick, butiksdörrarna är hermetiskt tillslutna och det ligger djupfryst hästspillning på cykelbanan framför de tomma träbänkarna längs en italiensk restaurangs glasfasad. En julstjärna hänger bakom fördragna gardiner en bit uppför gatan. Känns som om den blivit kvar från förra julen.
Den boulevardliknandekaraktären de första kvarteren till trots övergår Danska vägen raskt i ganska oinspirerad blandarkitektur och brist på sammanhållen gestaltning även om de nya husen mitt emot Tåns kyrkogård är fina att se på. Man får ta gatan som den är, kanske just därför är den så kärvt charmig. Och det är här vi köper vårt kaffe, vår sushi och mat till hunden och en sådan gata blir lite speciell. Dessutom kan man slinka in och fingra på en begagnad flygel inne på Hjorts piano där tredje generationen trotsigt håller liv i dessa utdömda dinosauriemöbler. En kulturgärning av rang.
Lunden som låg i Örgryte socken började bebyggas 1877. Först ut var det som kom att kallas Tjörbostaden namngivet efter en snickare från Tjörn som var en av de första att slå sig ner på de sluttningarna öster om Danska vägen. Mot slutet av 1890-talet började tomter säljas av från Ranängsberget i väster, ett område som tillhört egendomen Böö. Stadsdelen blev genom kungligt brev förklarat som municipalsamhälle 1901 och införlivades tillsammans med Örgryte i Göteborgs stad 1922. Stadsplanerarna fick ett lätt skamfilat område på halsen med ett gatu- och avfallsnätet som lämnade mycket att önska och det var först 1946 som gatorna till slut var i sådant skick att den första busslinjen drogs upp för Lundens höjder.
Av de landshövdingehus som byggdes på bägge sidorna Danska vägen sedan inkorporeringen i Göteborgs stad finns inte många kvar efter 60- och 70-talets sanering. Jämfört med andra stadsdelar i stan finns det relativt lite skrivet om Lunden och i Göteborgs stadsmuseums ambitiösa genomgång av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg avhandlas stadsdelen på ett par sidor; den gamla prästgården bakom skivhusen vid Prästgårdsängen omnämns liksom Lundenskolan, provhusområdet på Skillnadsgatan och Eugen Thorburns 45 meter höga, åttakantiga vattentorn byggt 1930. Det är allt. Man flyttar inte till Lunden för att stadsdelen nödvändigtvis skulle vara särskilt vacker, man flyttar hit för att det är Lunden och det räcker fint. Lugnt – men inte dött. Och nära till det mesta, som den naturaliserade Lundenambassadören Glenn Hysén krönikerade i en konkurrerande tidning.
Vattentornet är å andra sidan desto mer iögonfallande där det vakar över omgivningarna. Jag blir stående på Tåns kyrkogård och följer en fågelsvärms flykt i en vid cirkel runt tornet vars plockepinn av antenner sträcker sig upp mot novemberhimlens alla saknade själar. Går sedan vidare upp till Lundgatan och passerar de bägge servicebutikerna och förskolan. En gammal man står på en balkong i en tegelgul 70-talslänga och fäster fågelfröbollar i ett träd vars grenar sträcker sig in mot räcket. Vad skulle han kunna berätta om forna tider i Lunden? Varför frågar jag inte? Snart är det för sent.
Uppe på krönet möter Lundgatan Slätten som var samlingsplats för allt från politiska möten till dans i en annan tid. Musiken har sedan länge tystnat, istället är det som att vandra rakt in i en tonartshöjning när stadsbruset slår emot en och ett kvarter bort öppnar Lunden upp sina fönster på vid gavel; lyckliga ska de boende på Jenny Lindsgatan vara med hela stadens historia utrullad nedanför köksfönstret. Luften är så klar att jag kan se lastbilarnas silhuetter på Älvsborgsbron mot en gyllene eftermiddagsfond. Så många mål, så många meningar. Någonstans här uppe stod Erik Dahlbergh och ritade underlaget till kopparsticket över Göteborg som ingår i det monumentala planschverket Suecia antiqua et hodierna (Det forna och nuvarande Sverige). Och exakt här stod Håkan Hellström på omslaget till skivan 2 steg från paradise drygt trehundra år senare. Samma stad, nya tider.
Det fanns gott om duvslag på de svårtillgängliga branterna nedanför mig och jag föreställer mig gubbarna bland sina hoande fåglar efter ett långt skift på fabriken, familjerna som samlades om somrarna över kaffekorgarna och spanade ut över staden efter brevduvorna som snart borde dyka upp efter många mils flykt, duvorna som fick se världen.
Jag vandrar bort längs gatan och ställer mig på bergknallen ovanför småhusen som ligger som ett kluster fågelholkar i sydvästsluttningen vid Sankt Pauligatan. Här har jag i många år susat ner för mördarbranten utan att bromsa med tre minuter kvar tills klockan ringer över skolgården. Ett rödljus nere vid spårvagnsstallarna och man kom för sent. Kanske får Stadsmuseet en dag anledning att revidera vad som är skyddsvärt i Lunden och då rita en röd ring också runt de 47 iögonfallande skokartongerna; snart fyrtio år efter det att de första flyttlassen gick hit är området intakt med sitt bruna tegel och vita snickerier. Man anar att de boende älskat sitt lilla kvarter.
60-bussens hållplats har de alldeles inpå knuten liksom minnesstenen över den gamla kolerakyrkogården och på andra sidan gatan ligger Överåsvallen invigd 1937. Kolstubben vi sprang på under skolans friidrottsdagar försvann när planen fick konstgräs men läget på världens tak är intakt. Jag har några fotografier i min telefon från en match min dotter spelade här en solig majdag för några år sedan jag aldrig vill göra mig av med. Ställer mig i mittcirkeln och scrollar fram bilderna. Ser de gamla solgårdarna längs vallen bada i försommarsol, staden finns någonstans där bakom, våra segerrusiga tjejer i vinröda Qvidingtröjor strålar mot livet.
Gott att tänka på när mörkret lägrar sig över bergen.
Lunden har ju dessutom nära till det mesta.
